Jennifer

Att leva med en sjukdom, det är det ingen som vill. Men man har tyvärr inget val.

Det här är något jag inte skrivit om, eller överhuvudtaget pratat om med någon. Innan jag fick min diagnos. Jag har vetat i flera års tid, att det är något som är fel. Men jag har aldrig fått rätt hjälp. Jag har känt mig som en försökskanin typ. Jag har fått testat alla möjliga olika piller o tabletter. Endel har gjort skillnad, och andra har jag mått jätte dålig av. Men ingenting har funkat. 

Jag tänkte att jag skulle skriva hur, och vad jag känner kring det här. Det är inget som jag vill hålla på att prata om hela tiden, inget som jag vill att ska bli nån "uppståndelse" bara för att jag har en diagnos. Jag söker ingen uppmärksamhet. Jag har levt med det här redan flera år, det har blivit bara värre och värre, men nu vet jag äntligen varför allt har varit som det varit.

 

Jag tänker inte skriva alla detaljer, precis allt som hänt och så. Det är för intimt. Jag vill bara berätta hur jag mår, och hur jag känner. För att kanske förstå varför jag inte är på topp alla dagar.

 

En av dom värsta sakerna är smärtan. Jag kan ha en sån fruktansvärd smärta i 2-3 dagar. Sist nu så vaknade jag mitt i natten av att jag hade så ont i magen och äggstockarna att jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag gick upp och tog värktabletter (har äntligen fått ett par som fungerar!) och la mig på soffan i fosterställning. Men jag kunde inte ligga stilla för det gjorde så ont. Så jag låg o vred och vände mig och grät. Låg där bra länge och sen gick jag och la mig i sängen och fick sova. Det där kommer 1-3 ggr i månaden. Sen kommer det lite mindre skov nu och då.

Jag får ofta så ont att jag börjar må illa, och precis innan operationen trodde jag att jag skulle tuppa av av smärta.

 

Jag har ett riktigt dåligt immunförsvar. Det kan dels bero på det här. Jag blir ofta sjuk. Förkyld jämt o ständigt. Så att jobba på ett dagis, där det alltid går något, är kanske inte det smartaste.

 

Feberkänsla och febertoppar har jag nu och då. Feberkänsla har jag flera flera gånger i månaden. Jag kan va så varm i kroppen utåt, men på insidan så fryser jag. Att gå runt o känna sig sjuk och försöka orka med allt...

 

Konstant trötthet. Jag är trött HELA tiden. Det spelar ingen roll om jag sover 6,8 eller 10 timmar. Jag är trött ändå. Jag känner mig ofta utmattad. Ibland vill jag inte stiga upp ur sängen, för jag känner att jag kommer inte orka. Jag har inga krafter att ta mig igenom dagen. 

 

Jag är ofta deprimerad. Det är något som jag verkligen försökt så ofta att dölja. För jag är en glad och sprallig tjej. Därför känns det...inte pinsamt, men det är något jag inte vill visa. Så väldigt ofta försöker jag med ett påklistrat leende ta mig igenom dagarna. Alla dagar är inte så, men vissa dagar vill jag bara gräva ner mig. Tyvärr är det sambon som ofta får ta allt.. 

Vissa dagar kan jag vakna och känna att näe. Jag vill bara lägga mig ner och gråta, bädda ner mig och bara få va ifred. 

 

Jag har ett pissigt humör. Humörsväningar som svänger som en berg och dal bana. Jag tar starka tabletter, vilket bidrar till ett pissigt humör. En kombination av mycket.. Där är det också sambon som får ta mycket...

 

Men jag försöker att motarbeta allt det här! Smärtan kan jag inte göra så mycket åt. Äta mina tabletter. Jag försöker verkligen. Vissa dagar är bättre än andra.

 

Jag har mina grejer som gör att jag glömmer bort och som jag blir glad av. 

Fotboll, hästar och musik! När dagarna känns botten, att få åka på en fotbollsträning, eller fara ut o rida, eller en sånglektion. Det är som ett lyckorus!! Och att få spendera en hel dag med min sambo. Få egentid. Dom dagarna är få, men jag är glad för varje dag jag får. 

 

Jag har så mycket känslor i kroppen. Och jag är jätte dålig på att visa känslor. Men med musiken, så får jag utlopp för dom. Att få sätta sig på hästen är terapi. Att få åka på fotbollsträning, att få röra på sig och göra något jag verkligen älskar, då mår jag bra! Så när jag blir sjuk, har ont, känns det som att hela världen rasar samman. För det har pågått så länge nu. Det sätter sig på psyket till slut. 

 

Oron att jag kanske inte kan få barn. Jag har vetat sen jag var 15-16 att jag kommer vilja ha barn. Det är min högsta önskan! Tiden ha inte varit rätt, och jag har inte känt mig mogen. O nej inget av det är rätt nu heller. Man ska inte gå runt och oroa sig i onödan. Men det är något som jag är jätte nervös över. Men det tar vi den dagen, och det finns mycket hjälp att få! 

 

Nu har jag en "lätt" endometrios, men det betyder inte lindrig. Jag läser om dom som har ett rent h*lvete jämfört med mig. Och det finns sjukdomar som är mycket värre än det här. Men när man har som mest ont, och mår som mest piss, då känns det som att man inte kunde ha det värre.

 

Nu har jag inte skrivit allt jag har gått igenom och allt som har hänt, men det här är i stora drag hur jag mår och hur jag känner. 

 

Jag är inte på topp alla dagar, men jag försöker verkligen! Ibland kan det gå veckor utan något värre. Och dom är jag tacksam över!

Nu när jag varit sjukskriven har det inte varit på topp. 

 

Nu vet ni vad som händer i mitt berg och dal liv!