Jennifer

Det har gått 1 år sen jag träffade Andy. Herregud va tiden går fort!

 

Jag börja med att stalka han, tyckte han, på instagram. Och sen tog han kontakt. 

Jag gick till han i snöstormen, från skönviks till strandnäs. När jag kom hem igen sen (ja, ja fick gå tillbaka också i snöstormen) så satt jag bara o väntade på att han skulle skriva igen. Och det gjorde han :) Sen va det färdigt!

 

Jag har aldrig varit så här kär. Aldrig! Han är så snäll, kärleksfull, väldigt omtänksam, rolig, har samma sjuka humor som mig, hjälpsam, händig... Han passar mig helt perfekt! 
Jag kan verkligen vara mig själv, hela tiden. 

 

Sen går han mig på nerverna nå fruktansvärt ibland så man håller på och bli galen. Vi har bråkat bra många gånger. Men det hör till. Det brukar gå rätt fort om ;)

 

När jag började träffa han, visste jag ju att han hade 2 barn. 1 som är här varannan vecka, och en som bor i sverige och kommer hit på loven. Jag har aldrig varit tillsammans med nån som haft barn. Så det är helt nytt för mig. Jag var väldigt osäker i början. Men det har gått väldigt bra! Klart det är jobbigt ibland, när man inte är van. 

Dom är nästan lika störda som mig, så vi funkar bra ihop ;) 

 

Flera har frågat när jag tänker kläcka ur mig en :p Min högsta önskan är att få bli mamma. Jag vill så jätte gärna ha barn. Jag älskar barn! Jag skulle jätte gärna ha barn nu. Men tiden är inte rätt.

Jag ska va säker på att det kommer att hålla. Jag vill inte att min/mina barn ska leva med föräldrar på olika håll. Visst händer det så händer det. 

Jag ska ha ett fast jobb. Alltså måste jag bli klar med min utbildning. 

Jag ska ha rest mera. Jag ska ha köpt hus. 

Så det får dröja ett tag till! Jag är klar med mitt festande och allt sånt. Levde en rädd hård tid som ungdom :p huga.

När allt det är på plats, då är jag redo! :) 

 

Jag älskar Andy så otroligt mycket! Och jag hoppas det kommer vara vi, länge.

Det är den mest kärleksfulla och omtänksamma person jag någonsin träffat! <3